Jag minns natten du stod där, ute vid stranden just så att vågorna inte kunde röra vid dig. Solen började gå upp där långt borta i väster. Din siluett växte alltmed som solen steg. Du var så vacker, där du stod. I sommarens första ljumma sol strålar. Jag minns att du vände dig om och kom tillbaka till mig. Du viskade i mitt öra ”Ska vi göra det, ska vi gå ut och låta vågorna föra med oss dit vi aldrig varit förut?” Din glöd var så stark, och i min själ tändes en brasa. Dina blickar fick mig att brinna likt stjärnor då de faller. Jag minns att du tog min hand, och jag flätade in min fingrar, sedan gick vi tillsammans ut mot oändligheten. Det var så kallt, men samtidigt så varmt. Vi gick tills vi inte bottnade längre och vi lade oss ner på havets vågor. Vi flöt och vaggades till sömns, sedan sjönk vi. Tillsammans du och jag sjönk vi mot odödligheten.

Men jag vaknade upp, allting var en dröm, och glöden som jag känt var borta och jag kände mig tom. Jag ville tillbaka, så jag la mig själv till sömns med ett par piller. Jag var tillbaka hos dig, i odödligheten Och jag var så lycklig, så euforisk.