Jag vill inte dö jag vill bara inte leva- Ann Heberlein
"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någonradikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Nej. Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sannningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra. Havet om natten ger mig ångest eftersom det synes ändlöst. Det tycks aldrig taslut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna på högvarv, i spinn, och jag finner ingen lösning. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kontroll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont.Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.
Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala,så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvarom något som är på riktigt. Också om det fula."
