Har nu under ett par veckor återupptagit kontakten och mötena med min kära psykolog. Och hon har sedvanligt suttit och tittat på mig vänligt, med sina glasögon lite på snedd. Allt kaos i mig, den storm som härjat länge nu har lagt sig, för stunden. Hon känner mig, vet hur man skall handskas med allt det onda inom mig. Hur man på ett snällt men bestämt sätt, får själen att blomma igen, sakta, svagt, men säkert. 

 

Hon frågar mig hur jag mår, hur min självdestruktivet är för stunden, om jag fortfarande röker, dricker, medvetet skadar mitt inre och yttre för den extra kicken av, liv. Känna sig levande, dödlig. 

Jag svarar att den är tyglad, ciggaretterna har jag slängt bort, spriten står tålmodigt och samlar damn på min byrå. 

Väntandes, på sämre dagar. 

 

Hon frågar hur det går med mina suicidala tankar, om de ligger där och gror, om de viskar fula saker i mitt öra. Eller hur ångesten ter sig, om den är tyglad, elller en fullt utvecklad orkan. 

 

Jag säger att jag är trött, men att ingen sömn i världen kan få mig pigg. Jag är trött, trött, trött på allt, på inget. Hela min kropp skriker efter att få vila, mitt huvudet skriker efter sömn, men jag vet mycket väl att det inte är sömn jag längtar efter, det är tystnad, en väpnad vila mellan mig, och allt det onda. Peace and quiet, så att säga. 

 

Hon ger mig, den där blicken, att allting kommer gå vägen, allting kommer bli bra, för ett tag. 

Allting inom mig är som lugnet innan stormen, jag är okej, men kan ändå inte sluta tänka på att stormen kommer, jag vet inte när, eller hur stark den kommer vara. Men jag måste vara beredd, på allt.

Ingen vila, ingen ro. 

 

Fastän, det är allt jag vill ha. Lugn, och ro.