Jag vill skrika, men det kommer ingenting, det är som att orden klumpar sig i min hals. Ut kommer ingenting annat än ett tyst rop på hjälp. Försöker slåss, men kan inte förmå mig att lyfta min knytnävar och slå. Dem blir stilla vilandes bredvid min kropp. Väntandes, på ett starkare jag, ett modigare jag. Ett jag som inte längre vill känna mig trött, orkeslös, ledsen, arg, HJÄLPLÖS.

Kommer på mig själv, med att torka tårarna som rinner, omedvetet, orkelöst. Tankarna svävar iväg, och det enda som känns självklart, är rakbladen. Det är den enda konstanta tanken i mitt huvud. Hur bra det skulle kännas, lättnaden, räddningen, ångesten. Vill karva i min hud, vill att all synd, all depression skall få ventliera ut genom dem öppna såren. Att blodet skall föra med sig allt det som skadar mig, ut. Ut med ilskan, ut med min osäkerhet, ut med mörkret.

Men jag vet, jag VET att det inte är lösningen. Det är undergången. Ändå, dras mina tankar dit, gång på gång. Ett beroende, mitt enda beroende. Ciggaretterna, spriten, drogerna, kan jag vara utan. Men mitt självhat, oj, det är något som aldrig vill lämna mig, för det är känsla. Det kan vara det starkaste jag känner, jag hatar mig själv, min existens. Jag vill försvinna, lämna min familj till en bättre värld. Där dem inte behöver oroa sig över mig, där jag inte behöver skada dem. Let´s face it Hannah, det är det enda du är riktigt bra på. Skada folk. Du är bra på annat också, som att ljuga, oj vad du ljuger. Låt mig ge dig några vardagliga exempel; Jag mår bra. Nej, Du har inte gjort något. Jag förstår. Förlåt. 

Vill du verkligen vara med honom, du gråter varje dag, men varför? Han älskar dig. Han bryr sig om dig. Han vill vara med dig. Alltid. Det är väl så det ska vara? Så varför är du ledsen? Varför ljuger du?

Är det pågrund av den där natten för alla dessa år sedan? Du ryggar undan, blir illamående, känner dig instängd, ångesten som rämnar runt i din kropp. Du blev, utnyttjad, våldtagen, inte bara din kropp. Hela din själ. Skadad. Det är dags att du inser det nu. Inga mer undanflykter, inga fler ursäkter. Det hände och det är inte bara en dröm. 

Han inkräktar på ditt territorium. Fastän han vet, han vet vad som hände, för du har berättat. Han förstår inte hur jobbigt det är, att det känns som att du ska dö varje gång han tar på dig, smeker. Huden brinner, kliar, obehaget som skjuter ut i hela kroppen. Den stickande, kliande, ihållande känslan. Tomhet.

Tomhet, tomhet, tomhet.

En ekande ihålighet. En svart avgrund. Ruttet, unket, mörkt, kallt.

Det är det du kallar mig, kall, hård, elak.

Du älskar inte mig. Det här är inte kärlek. Vi skadar bara vara varandra. Innerligt. Oändligt.