Jag har tänkt väldigt mycket på döden. Väldigt mycket. Dem senaste dagarna har mitt huvud fullständigt konsumerats av dem, stökiga, arga, ledsna, logiska tankar. 

Jag vet att det är tabu, att skriva om, döden. Ändå, sitter jag här, klockan 02 på natten och skriver.

 

Jag kan inte sova, får ingen ro, Jonas ligger och snarkar bredvid mig och jag blir irriterad. Så fullkomligt orimligt irriterad. Då dyker dem upp igen, tankarna om döden. Ta det inte fel, jag vill inte dö. Jag är rädd för döden. Fullkomligt livrädd. Problemet är, att jag bara inte vill leva. Jag passar inte in i ekvationen. Jag tänker på min familj, jag tänker på mina vänner, jag tänker på alla dem andra tusentals, miljontals andra människorna där ute. Vilken jävla ångest, vilken jävla röra. Jag tänker på min plan, min alldeles egna plan. Vad vill jag? Vad vill jag göra med mitt liv? 

 

Jag skall vara helt ärlig med er, jag vill inte ha barn, aldrig velat. Jag vill inte gifta mig, det är förlegat i tiden. Jag vill inte flytta ihop med min partner, bli fångad i ett fängelse. Vill jag ens ha en partner? Jag känner mig likgiltig. Egentligen är det inte nödvändigt. Jag kräver inte romans, jag kräver inte närhet, jag vill helst inte att han rör vid mig alls. Jag kräver inte tröst, jag kräver inte kärlek. Det enda jag kräver är respekt, jag är min egen person och kommer aldrig "tillhöra" någon annan. 

(Jag vet att jag har en ohälsosam relation till förhållanden, men det kan inte hjälpas.)

 

Jag har tappat den, lusten, jag vill inte studera, jag vill inte resa, jag vill inte jobba. 

Jag orkar inte läsa, spela, måla, äta, träffa mina nära. 

 

Det är helt enkelt för jobbigt, för mycket, för ansträngande. Jag har alltid önskat, tänkt, fantiserat, och detta kommer låta hemskt, att jag kommer dö ung. Där kom det. Min sanning. Ligger vaken om nätterna och tänker på när det är min tur, kollar brösten efter knölar, kedjeröker ciggaretter, dricker vodka från flaskan. Sover, sover, sover, arbetar, arbetar, arbetar. 

 

Ligger vaken om nätterna, tårar som rinner nedför kinderna, tänker, skriver, ber om förlåtelse. Hoppas, längtar efter någon som kanske känner som mig. Att livet är för mycket, det är bara för mycket, Ångest, ångest, ångest, en längtan efter ett slut. Längtan efter frihet. 

 

Jag vill inte dö, jag vill bara inte fortsätta leva detta banala, ångestfyllda, trasiga liv. 

 

Oroa er inte, jag kommer inte göra något dumt. Eller irrationelt. Jag kommer bara vänta, på min tur.