Lila, blå, blåslagen. Emmy undrar vad som hänt, jag säger att jag föll. Lögn. Ljudet från gummibanden ekar fortfarande i mina öron. Ljuv ömhet. 

 

Min psykolog berättar för mig om hur det inte är 'normalt' att förtränga ens minnen. Inte från barndomen. Jag fingrar på banden. Hon säger att det är tecken på trauma. Tecken på en uppväxt präglad av avsaknaden av närhet. Uppmärksamhet. Jag fingrar ännu mer på banden. Jag säger att jag inte minns. Jag minns ingenting. Vill säga att jag har samma misstankar. Men sitter tyst.

 

 Vi pratar om att jag förträngar mina känslor. Trycker ned dem. Bort bort bort. Men dem försvinner inte. Dem byggs upp. Och hur det känns som om jag kommer implodera.

 

Vi pratar om hur min ätstörning tycks ha blossat upp. Hur den hänger över mig. Jag berättar stolt över dem 8kg jag tappat under min semester. Men jag berättar inte om hur mycket hår jag fäller eller att jag fryser hela tiden.

 

Nästa gång ska vi fokusera mer på det möjliga traumat. Kickstarta mitt minne. Hon ber mig vänligt sluta fingra på banden. Det är det sista hon säger. Jag ler och säger banden är bättre än bladen.