Mitt förflutna hemsöker mig, vart jag mig än vänder står det ett spöke och väntar på mig. Runt varje hörn, i varje vrå, i alla skuggor. Jag vill fly, springa iväg men oavsett hur snabbt eller hårt jag springer kommer det alltid ikapp. Speciellt runt denna tid på året. Det är som att univerum har förinställt att December och Januari är det dags för den årliga hemsökelsen, specifikt en person som alltid kommer åter. Samma tid, varje år. Som slaviskt kollar allt jag gör, från händelser på instagram till varenda rörelse på stan. 

 

Varendra fiber i min kropp vill räcka ut en hand, eller en knytnäve och fråga "varför gör du såhär mot mig? Varför kan jag inte bara få vara ifred?", men låter den skärande tystnaden stå för mitt svar. 

 

Jag har intalat mig själv att aldrig mer släppa in dig, att aldrig mer leta efter dig. Aldrig mer.