Denna sommar har gått ruskigt fort. Det känns som att det var igår jag fortfarande satt bakom skolbänken, och inte stod i ett kök på en snabbmatsrestaurang. 

Det har fortfarande inte sjunkit in att jag inte skall tillbaka till skolan i höst, börjar få en klump i halsen, och i magen. Det är nu livet börjar, men tänk om jag inte är redo än? Tänk om jag behöver ett år till, eller två, på att bli redo. 

 

Jag har, även denna sommar lyckats med det jag alltid verkar lyckas med; Få en person att falla för mig, och sedan såra den. Det var liksom inte meningen att han skulle göra det, jag försökte hålla avstånd, men det hjälpte inte.  Jag försökte hålla mig för mig själv, men hur jag än gör, så verkar jag hamna i samma situation. 

Jag går "hel" ut från allt, medan jag lämnar en sargad själ bakom.

Jag ber om ursäkt för det, kan inte hjälpa att mitt hjärta inte är lika sentimentalt och öppet som de flesta andras.

Är rädd att det har blivit till sten, för jag har en konstant känlsa av en sten i mitt bröst.

 

Jag har dessutom, ansökt, om att vara au pair i England i tolv månader, det känns fruktansvärt läskigt, att vara borta hemifrån, borta från allt jag någonsin vetat. Borta från min familj, min hund, mina vänner. Med ett helt hav som skiljegräns, får det mig att fyllas av adrenalin likaså som med en känsla av.. uppgivenhet. 

Men jag tror det vore bra för mig, få komma bort från allt ont denna stad och dessa gator gjort mig. 

Komma bort från alla dåliga minnen, så jag kan värna om de bra. 

Så jag kan värna om mig själv.