Dagarna springer iväg, och jag har tappat greppet. Dagarna är fyllda av, ångest, jobb, och en utpräglad ensamhet.Inte för att jag inte valt ensamheten, men ibland skriker den på mig, river mig, och hatar mig. 

 

Även denna vår har jag varit det svarta fåret i de flesta av mina sociala umgängen och kretsar. 

Mest med tanke på att de flesta är i förhållande, nyss varit i ett, eller springer efter någon, som kan hålla de varma om natten. 

Tycker det är underligt, hur alla våra behova kan vara så lika, men ändå så olika.

Jag har gång på gång undvikit människor som har fattat tycke för mig, det är inget jag vill ha, känner inget speciellt behov av att "ha" någon, ser endast besvär och tidsförluster i det.

Jag har mig själv, och det kommer jag alltid ha. Och det räcker för mig.

 

Jag är såklart glad, för mina nära som känner att de hittat den rätta. Personen de ska leva sina liv med.

Men som med allting annat, saker prioriteras, och bortprioriteras. Det är en evig berg och dalbana med tiden som skall räcka till allt och alla. 

Men det gör den aldrig. 

Tyvärr.