Jag har alltid varit en person som trivts med att bara vara jag, vara själv. En helande ensamhet. 

Men jag har blivit sämre på att vara ensam på sistone, jag tycker fortfarande att det är skönt, men det är känslan av att vara, ensam, utelämnad som griper tag i mig och ger mig ångest. 

Jag predikar om det till J, att jag behöbver min egentid, och när han väl ger mig den är jag tacksam.

 

Det känns som att han kanske förstår, även om han blir sur, grinig och ledsen, Han säger att han vill vara med mig, men jag tror inte han riktigt greppat vad det betyder att vara i ett förhållande med någon vars humör, känslor, mående hela tiden går upp och ned, som en berg och dalbana. När en för den största delen av tiden är låg, riktigt låg. Han försöker "fixa" mig. Men det är inte så det funkar. Jag behöver någon som bara finns där, stöttar, förstår, och som inte tar illa upp när jag är låg, och inte orkar göra saker, inte orkar, kramas, pussas, ha sex. Inte orkar äta, dricka. 

 

Jag tror, att han drar ned mig, även om han menar väl.