Hade nästan glömt bort känslan, den där krypande, magvridande känslan av att få en ångestattack. Hela min kropp skakade, kunde känna varje ben i min kropp vibrera. Magen som drar ihop sig, blir krampaktigt liten. Blodet som rusar, hjärtslagen som slår i tusen kilometer i timmen. KROPPEN SOM SKRIKER HJÄLP MIG.. men ingenting händer. Svetten rinner, och mitt i allt som blivit fel, mitt i allt kaos, trevar sig mina händer efter en vit ask, smyckesask. Lyfter sakta locket, tar ut det översta lagret. Blundar. Fingrarna sträcker sig längst ned i skrinet, plockar upp penseln av silver. Genom tårarna ser jag det, räddningen. Hjärnan skriker, gör det. Gör det din fegis. Jag blundar och drar. Fem streck, ett för varje år som du orsakat mig detta. Omedvetet, för det är ingenting jag pratar om. Vill inte prata om. 

Det känns som om jag blir flera kilo lättare, jag kan andas igen, benen har slutat vibrera, hjärtat är lugnt. Kroppen skriker inte längre. 

Jag går upp, startar kaffebryggaren, häller upp en kopp kaffe, sätter mig i soffan igen. Det är över.