Har en sådan ofattbar, ständig, krävande ångest. Ångest, ångest, ångest. Fattar du? Det spelar ingen roll hur snabbt jag än springer, hur hårt jag slår eller hur väl jag gömmer mig. Den kommer alltid ikapp. Den hjärtskärande, pulshöjande ångesten som skriker "DU ÄR INGENTING." Värdelös, omöjlig, svår. Kall, kallare än en sibirisk vintervind. Försöker räta ut, räta upp. Rätta till. Allt gör så ont inom mig. Ont, ont, ont. Så förbannat jävla ont.