"När blev du såhär olycklig?" Frågade han mig strax efter tolvslaget. Jag blev helt tyst, efter en oscars-vinnande uppvisning av leenden, skratt, påklistrad glädje, så ser han rakt igenom mig. Jag trodde jag varit nog övertygande, ingen av dem andra hade sett att det bara var rent skådespel. 

 

Efter några minuter av fundering, svarade jag; Jag vet inte.  

Han tror säkert att jag inte ville svara, att jag undvek frågan. Men mitt svar var helt sanningsenligt. Jag vet inte.

 

Jag hade en bra uppväxt, jag var ett glatt barn, alltid nära till skratt. Jag hade livlig fantasi, och ville inget annat än att alla skulle få vara med och leka. Ett barn med stora drömmar, så otroligt mycket livslust och stor vilja att lära mig nya saker. Som dem flesta andra hade jag upplevt stor glädje, stor sorg, älskat, hatat, skrikit, skrattat, bråkat och förlåtit. Ingenting konstigt, traumatiserande eller skadligt. En helt normal uppväxt, med en relativt normal familj. 

 

Så när gick allting "snett"? När började lyckan att sina, var tog alla känslor vägen? Var tog livslusten vägen? 

Jag minns inte, dem senaste 10 åren har jag känt mig, konstant låg, med några toppar men med desto fler dalar. Varje dag är det samma sak, trött, omotiverad, deprimerad. Ångest, ångest, ångest. 

 

Det eskalerade för fem år sedan, det brast, det blev värre, och jag har fortfarande inte tagit mig därifrån. Skadad, traumatiserad och konstant gnagande i mitt huvud.

 

Varenda dag går på repeat, känns som om jag är fast i en evighetsslinga, och det värsta är att jag vet inte om jag vill bli bättre. Det är bekvämt att vara kvar, bekvämt att vara kvar i gamla vanor.

 

Nästa gång han frågar ska jag svara; När min hjärna hamnade i kemisk obalans.  När jag började bli mobbad, när jag blev utsatt för trauma, när alla andra gick vidare men jag blev kvar. När mina drömmar började känns omöjliga. Då, då blev jag olycklig.