Försöker förklara  hur det känns, hur jag känner mig. Men mina ord bär inte mitt budskap.

Jag försöker förklara, hur det känns som om jag är på andra sidan en tvåvägs-spegel. Jag ser alla människor omkring mig, hur dem allra flesta försöker leva sitt bästa liv. Somliga går hand i hand, andra stressar snabbt förbi, påväg någonstans. Hur dem allra flesta, ändå verkar klara av det. Livet.

 

Jag observerar, försöker förstå. Men det enda jag känner är ett stort hål, ett stort hål av ingenting. Jag tittar på alla dem här människorna, och jag känner ingenting. Inte en tillstymmelse av empati, sympati, förståelse. Allt verkar så grått. Så förbannat jävla grått. Tråkigt. 

 

Existentiellkris? En ovilja att leva? En apati mot allt människan är gjord för? Närhet, relationer, mat, sömn. En känsla av konstant misslyckande. Vad är meningen med allt? Med livet? 

 

I min mening finns ingen mening. I allt jag är, inte är, vill vara. Finns ingenting. Jag vill ingenting. Jag är ingenting.